Här är vi igen!
Efter ett par dagar i total avskildhet från omvärlden har vi nu åter hittat en acesspunkt. Den här gången i fantastiska Björkliden. Vi har lämnat tältlivet bakom oss för ett par dagar och bor nu i stuga. Stugan är en fin liten fjällstuga med altan och utsikt över både Tårne Träsk och lapporten, helt jävla fantastiskt med andra ord. Pricken på i är att tjejerna i receptionen var jättetrevliga och hjälpsamma och hjälpte oss att fixa tvättmedel för att tvätta upp våra nedsvettade vandrarkläder och prutade en röding rakt av på stugan för att vi kom hit sent.
Vi har hyrt cyklar också, mountainbikes (med hjälm), imorgon bär det av på mountainbiketur här i omgivningarna. Det ska tydligen finnas en schysst downhillbana men vi tänkte börja med att cykla lite XC för att bli varma i kläderna.
Här uppe ser man midnattsolen, ev. blir det en tur till en bra utkiksplats imorgon natt. Visste ni förresten att Björkliden har Sveriges nordligaste golfbana? Nu har vi precis ätit en smaskig middag, Bromme kockade medan jag bloggade. Nästa punkt på dagordningen är att softa på balkongen med en bärs, lägger ut en bild på utsikten också.
Vad har då hänt när vi vart off?
Kvar i Kiruna
"Va?! Är dom kvar i Kiruna?" Nej men vi tar det här ifrån. Subban behagade inte starta när vi skulle iväg från macken efter att ha fyllt upp henne igen. Det bara tickade under motorhuven.
Eftersom vi har bloggat utan att ha bilen igång en del så tänkte jag att det kanske kunde vara batteriet som dragit ur och att det var därför startmotorn vägrade dra runt motorn.
Bromme gick in och skulle be om att få låna en starthjälp på macken och jag stod och kliade mig i huvudet när det dyker upp en, skulle det visa sig, bilintresserad yngling från Kiruna som visade sig vara väldigt hjälpsam. Han lät som Stefan Norell i "MNK" i P3 så jag kallar honom Steffe hädan efter. Han trodde det var startmotorn och som av en händelse hade han en lös sådan hemma. Jag satt emot och hävdade att det var batteriet.
Bromme och mackföreståndaren dök upp med ett löst bilbatteri och startkablar och vi anslöt och provstartade, Dött.
Jaha, för klent startbatteri. Hur fan gör vi nu? Den fåordige Steffe ställde genast upp och vi fick prova att starta bilen genom att koppla ihop oss med hans bil. Samma resultat, dött.
Då är det väl kört då tänkte vi, men icke. Ynglingen hade ett "tjuvknep" som han sa, man kunde tydligen knacka på startmotorn med en hammare samtidigt som man försökte starta bilen. I samma veva dyker en förfriskad kompis till Steffe upp och även han engagerar sig med liv och lust i vårt startproblem.
Vi lånar lite verktyg på macken och gör ett gemensamt krafttag med knackande på startmotorn samtidigt som vi är uppkopplade mot Steffes BMW. Utan resultat. Till sist märker Steffes polare att vi hade dålig kontakt med minuspolen och efter att ha rättat till det så fick vi snurr på maskineriet.
Batteriet visade sig vara dåligt och vi fick, efter att ha mätt upp det med hjälp av en annan trevlig Kirunabo, byta ut det mot ett nytt för att säkra startfunktionen när vi nu skulle ut i vildmarken.
Vad har vi då lärt oss av detta? Kirunabor är otroligt trevliga och hjälpsamma. Fantastiska människor. Ett stort TACK till er!
Mot Keb
Vi styrde mot Nikkaluokta och stannade på en öde camping invid en liten sjö tre mil från byn. Efter att ha rest tältet och rationaliserat packningen somnade vi gott.
Dagen efter klev vi upp och åt snabb frukost innan vi åkte sista biten fram till Nikka där vi parkerade bilen och började vandringen mot Kebnekaise fjällstation.
På vägen hjälpte vi en tysk ofärdig dam att ta upp lite vatten ur en bäck, fina pojkar som vi är. Hennes familj gick sträckan Abisko-Nikkaluokta och hon softade runt Nikka i väntan på dem.
Färden gick vidare mot båten, sträckan Nikka-Kebnekaise delas nämligen av med en båttur på 6 km över en fjällsjö med knallgrönt vatten och utsikt mot bergen, Vacker! I anknytning till båthamnen finns en liten restaurang, ”Lap Dånalds”, som serverar goda renburgare och de strösta kanelbullar jag någonsin sett. Vi provade båda.
Där båten lägger till är det 8 km att gå för att nå fjällstationen. Det hände inte så mycket spännande längs vägen mer än att vi morsade på några andra vandrare och småpratade lite.
Väl framme på fjällstationen stod vi i valet och kvalet om vi skulle gå till toppen själva längs den västra leden eller om vi skulle välja den östra, guidade turen. Efter lite snack med en av grabbarna på fjällstationen valde vi att gå själva via den västra leden. Bromme hyrde en liten dagsturssäck och vi gick vidare för att tälta en bit längre upp längs vägen. Den sista sträckan var en riktig utmaning och vi var väldigt trötta när vi slog läger. Den sol som hela tiden följt oss doldes bakom bergstopparna och natten blev väldigt kall. Jag fick ta på mig precis allt jag hade, det inkluderar även två stycken sovsäcksfodral som fick fungera som strumpöverdrag. För att beskriva hur kallt det var så kan jag jämföra med kylan i "dödens dal" som vissa av er som följer bloggen vet hur den är.
Mot toppen
På måndagen vaknade vi på samma sätt som de andra dagarna i tältet, av värmechock! Solen gör det något så olidligt varmt i tältet att man håller på att smälla av. Att kliva ur tältet, ut i kylan är en verklig befrielse. Vi åt en ordentlig frukost och packade våra små dagsturssäckar sedan gav vi oss av mot toppen. Dagen började med en ordentlig stigning över blockterräng och snö. När vi tagit första stigningen träffade vi på en tjej som hade avbrutit sitt toppförsök och påpekade för oss att den del vi hade gjort dittills var den lättaste delen. Väldigt uppmuntrande när det kändes som hjärtat skulle hoppa ur kroppen. Vi tröstade oss med att hon var överviktig, bitter och skånska sen sedan gick vi vidare mot nästa stigning. Hon var en kopia av ”Tiffany Paersson” för er som känner till henne (Hipphipp). Denna gång en rejäl stigning som vi fick plocka i etapper. Väl uppe var man ganska nöjd men glädjebägaren smolkades snart av det faktum att vi skulle gå ner och tappa massvis med höjdmeter när vi gick ner i "Kaffedalen" innan vi tog oss an den riktiga stigningen mot toppen. Kaffedalen är snötäckt med fantastiska sjöar under snön som lyser alldeles grönt, Magiskt!
På vägen ner i dalen träffade vi skånskans sällskap, två killar och en tjej som passade på att ta sin lunch. Killarna verkade modstulna över det faktum att dom var tvugna att gå ner en massa höjdmeter innan det var dags för den riktigt stigningen. Vi småpratade lite och gick vidare, över snön och mot nästa stigning. Det var sjukligt brant och vi tog det lugnt, som Bromme uttryckte det "Kebnekaise, onödigt högt".
Vi stannade vid gamla toppstugan och fotograferade lite och fortsatte sedan mot toppen. Terrängen övergick från blocksten till snö och till sist kunde vi skymta toppen.
Ett rejält antiklimax var kön upp till toppen, vi hade lyckats komma precis samtidigt som den guidade turen. När det väl var vår tur att gå upp gjorde vi ett ryck och njöt av den medhavda champagnen och den mest fantastiska utsikt vi någonsin skådat. En österrikare som nådde toppen samtidigt som oss hjälpte oss att ta några kort. Vi pratade lite med honom om berget och höjden, han verkade väldigt oberörd av ansträngningen. Det visade sig att berget bakom hans hus var högre än Kebnekaise! :)
Efter fotografering och mobilsamtal började vi dra oss nedåt igen, det gick lätt över snön och vi plockade höjdmetrar snabbt. Vi stannade och lunchade och torkade de svettiga kläderna lite i vinden innan vi gick vidare. Sista biten ned mot vårt läger var en helt snötäckt brant, vi passade på att sparar lite på knäna och tog på oss regnbyxorna och åkte på rumpan ner i sällskap av några fransmän vi träffade. Det gick undan så in i baljan! Attan så kul det var, hade man haft mer ork hade man absolut gått upp och åkt ytterligare en gång.
Väl nere vid vårt läger rev vi det snabbt och forcerade vägen mot fjällstationen där vi skulle spendera natten. Vi fick ge vårt maximala för att hinna ner med den hyrda ryggsäcken innan dom stängde uthyrningen.
Efter bastu, dusch och en öl i baren somnade vi gott i tältet som den här gången var så varmt att vi sov i bara kalsonger och en tunn filt.
Mot Nikka
Vi vaknade, än en gång av bastuvärmen i tältet och gick ner till fjällstationen för att äta frukost och ta reda på de plagg vi handtvättat och hängt i torkrummet kvällen innan. Det blev en stadig frukost med nybakt bröd, jos, ägg, müsli och fil.
Vi kände av ansträngningen från dagen innan och allt gick väldigt sakta, när vi rivit lägret och packat våra säckar upptäckte vi att vi hade mindre än två timmar på oss innan båten skulle gå. Den rekommenderade tiden för att gå från fjällstationen till båten är 2,5 timmar. Vi hade med andra ord bråttom. Vi grinade ihop oss och surgick sträckan på 1 timme och 40 minuter vilket gav oss lite tid till att softa i solen på bryggan och pusta ut.
När båten lade till passade vi på att fylla magen med ytterligare en renburgare på LapDånalds innan vi, med blodad tand, snabbgick sista sträckan ned mot Nikkaluokta och bilen. Jag vet inte hur många vandrare vi passerade men det var många. Vi kände att vi hade bra flyt och körde på med endaste ett kortare stopp för att dricka vatten.
Väl nere i Nikkaluokta duschade vi och plockade ihop grejjorna innan avfärd mot Kiruna.
Ny rapport kommer imorgon, njut av bilderna så länge!
Vi har hyrt cyklar också, mountainbikes (med hjälm), imorgon bär det av på mountainbiketur här i omgivningarna. Det ska tydligen finnas en schysst downhillbana men vi tänkte börja med att cykla lite XC för att bli varma i kläderna.
Här uppe ser man midnattsolen, ev. blir det en tur till en bra utkiksplats imorgon natt. Visste ni förresten att Björkliden har Sveriges nordligaste golfbana? Nu har vi precis ätit en smaskig middag, Bromme kockade medan jag bloggade. Nästa punkt på dagordningen är att softa på balkongen med en bärs, lägger ut en bild på utsikten också.
Vad har då hänt när vi vart off?
Kvar i Kiruna
"Va?! Är dom kvar i Kiruna?" Nej men vi tar det här ifrån. Subban behagade inte starta när vi skulle iväg från macken efter att ha fyllt upp henne igen. Det bara tickade under motorhuven.
Eftersom vi har bloggat utan att ha bilen igång en del så tänkte jag att det kanske kunde vara batteriet som dragit ur och att det var därför startmotorn vägrade dra runt motorn.
Bromme gick in och skulle be om att få låna en starthjälp på macken och jag stod och kliade mig i huvudet när det dyker upp en, skulle det visa sig, bilintresserad yngling från Kiruna som visade sig vara väldigt hjälpsam. Han lät som Stefan Norell i "MNK" i P3 så jag kallar honom Steffe hädan efter. Han trodde det var startmotorn och som av en händelse hade han en lös sådan hemma. Jag satt emot och hävdade att det var batteriet.
Bromme och mackföreståndaren dök upp med ett löst bilbatteri och startkablar och vi anslöt och provstartade, Dött.
Jaha, för klent startbatteri. Hur fan gör vi nu? Den fåordige Steffe ställde genast upp och vi fick prova att starta bilen genom att koppla ihop oss med hans bil. Samma resultat, dött.
Då är det väl kört då tänkte vi, men icke. Ynglingen hade ett "tjuvknep" som han sa, man kunde tydligen knacka på startmotorn med en hammare samtidigt som man försökte starta bilen. I samma veva dyker en förfriskad kompis till Steffe upp och även han engagerar sig med liv och lust i vårt startproblem.
Vi lånar lite verktyg på macken och gör ett gemensamt krafttag med knackande på startmotorn samtidigt som vi är uppkopplade mot Steffes BMW. Utan resultat. Till sist märker Steffes polare att vi hade dålig kontakt med minuspolen och efter att ha rättat till det så fick vi snurr på maskineriet.
Batteriet visade sig vara dåligt och vi fick, efter att ha mätt upp det med hjälp av en annan trevlig Kirunabo, byta ut det mot ett nytt för att säkra startfunktionen när vi nu skulle ut i vildmarken.
Vad har vi då lärt oss av detta? Kirunabor är otroligt trevliga och hjälpsamma. Fantastiska människor. Ett stort TACK till er!
Mot Keb
Vi styrde mot Nikkaluokta och stannade på en öde camping invid en liten sjö tre mil från byn. Efter att ha rest tältet och rationaliserat packningen somnade vi gott.
Dagen efter klev vi upp och åt snabb frukost innan vi åkte sista biten fram till Nikka där vi parkerade bilen och började vandringen mot Kebnekaise fjällstation.
På vägen hjälpte vi en tysk ofärdig dam att ta upp lite vatten ur en bäck, fina pojkar som vi är. Hennes familj gick sträckan Abisko-Nikkaluokta och hon softade runt Nikka i väntan på dem.
Färden gick vidare mot båten, sträckan Nikka-Kebnekaise delas nämligen av med en båttur på 6 km över en fjällsjö med knallgrönt vatten och utsikt mot bergen, Vacker! I anknytning till båthamnen finns en liten restaurang, ”Lap Dånalds”, som serverar goda renburgare och de strösta kanelbullar jag någonsin sett. Vi provade båda.
Där båten lägger till är det 8 km att gå för att nå fjällstationen. Det hände inte så mycket spännande längs vägen mer än att vi morsade på några andra vandrare och småpratade lite.
Väl framme på fjällstationen stod vi i valet och kvalet om vi skulle gå till toppen själva längs den västra leden eller om vi skulle välja den östra, guidade turen. Efter lite snack med en av grabbarna på fjällstationen valde vi att gå själva via den västra leden. Bromme hyrde en liten dagsturssäck och vi gick vidare för att tälta en bit längre upp längs vägen. Den sista sträckan var en riktig utmaning och vi var väldigt trötta när vi slog läger. Den sol som hela tiden följt oss doldes bakom bergstopparna och natten blev väldigt kall. Jag fick ta på mig precis allt jag hade, det inkluderar även två stycken sovsäcksfodral som fick fungera som strumpöverdrag. För att beskriva hur kallt det var så kan jag jämföra med kylan i "dödens dal" som vissa av er som följer bloggen vet hur den är.
Mot toppen
På måndagen vaknade vi på samma sätt som de andra dagarna i tältet, av värmechock! Solen gör det något så olidligt varmt i tältet att man håller på att smälla av. Att kliva ur tältet, ut i kylan är en verklig befrielse. Vi åt en ordentlig frukost och packade våra små dagsturssäckar sedan gav vi oss av mot toppen. Dagen började med en ordentlig stigning över blockterräng och snö. När vi tagit första stigningen träffade vi på en tjej som hade avbrutit sitt toppförsök och påpekade för oss att den del vi hade gjort dittills var den lättaste delen. Väldigt uppmuntrande när det kändes som hjärtat skulle hoppa ur kroppen. Vi tröstade oss med att hon var överviktig, bitter och skånska sen sedan gick vi vidare mot nästa stigning. Hon var en kopia av ”Tiffany Paersson” för er som känner till henne (Hipphipp). Denna gång en rejäl stigning som vi fick plocka i etapper. Väl uppe var man ganska nöjd men glädjebägaren smolkades snart av det faktum att vi skulle gå ner och tappa massvis med höjdmeter när vi gick ner i "Kaffedalen" innan vi tog oss an den riktiga stigningen mot toppen. Kaffedalen är snötäckt med fantastiska sjöar under snön som lyser alldeles grönt, Magiskt!
På vägen ner i dalen träffade vi skånskans sällskap, två killar och en tjej som passade på att ta sin lunch. Killarna verkade modstulna över det faktum att dom var tvugna att gå ner en massa höjdmeter innan det var dags för den riktigt stigningen. Vi småpratade lite och gick vidare, över snön och mot nästa stigning. Det var sjukligt brant och vi tog det lugnt, som Bromme uttryckte det "Kebnekaise, onödigt högt".
Vi stannade vid gamla toppstugan och fotograferade lite och fortsatte sedan mot toppen. Terrängen övergick från blocksten till snö och till sist kunde vi skymta toppen.
Ett rejält antiklimax var kön upp till toppen, vi hade lyckats komma precis samtidigt som den guidade turen. När det väl var vår tur att gå upp gjorde vi ett ryck och njöt av den medhavda champagnen och den mest fantastiska utsikt vi någonsin skådat. En österrikare som nådde toppen samtidigt som oss hjälpte oss att ta några kort. Vi pratade lite med honom om berget och höjden, han verkade väldigt oberörd av ansträngningen. Det visade sig att berget bakom hans hus var högre än Kebnekaise! :)
Efter fotografering och mobilsamtal började vi dra oss nedåt igen, det gick lätt över snön och vi plockade höjdmetrar snabbt. Vi stannade och lunchade och torkade de svettiga kläderna lite i vinden innan vi gick vidare. Sista biten ned mot vårt läger var en helt snötäckt brant, vi passade på att sparar lite på knäna och tog på oss regnbyxorna och åkte på rumpan ner i sällskap av några fransmän vi träffade. Det gick undan så in i baljan! Attan så kul det var, hade man haft mer ork hade man absolut gått upp och åkt ytterligare en gång.
Väl nere vid vårt läger rev vi det snabbt och forcerade vägen mot fjällstationen där vi skulle spendera natten. Vi fick ge vårt maximala för att hinna ner med den hyrda ryggsäcken innan dom stängde uthyrningen.
Efter bastu, dusch och en öl i baren somnade vi gott i tältet som den här gången var så varmt att vi sov i bara kalsonger och en tunn filt.
Mot Nikka
Vi vaknade, än en gång av bastuvärmen i tältet och gick ner till fjällstationen för att äta frukost och ta reda på de plagg vi handtvättat och hängt i torkrummet kvällen innan. Det blev en stadig frukost med nybakt bröd, jos, ägg, müsli och fil.
Vi kände av ansträngningen från dagen innan och allt gick väldigt sakta, när vi rivit lägret och packat våra säckar upptäckte vi att vi hade mindre än två timmar på oss innan båten skulle gå. Den rekommenderade tiden för att gå från fjällstationen till båten är 2,5 timmar. Vi hade med andra ord bråttom. Vi grinade ihop oss och surgick sträckan på 1 timme och 40 minuter vilket gav oss lite tid till att softa i solen på bryggan och pusta ut.
När båten lade till passade vi på att fylla magen med ytterligare en renburgare på LapDånalds innan vi, med blodad tand, snabbgick sista sträckan ned mot Nikkaluokta och bilen. Jag vet inte hur många vandrare vi passerade men det var många. Vi kände att vi hade bra flyt och körde på med endaste ett kortare stopp för att dricka vatten.
Väl nere i Nikkaluokta duschade vi och plockade ihop grejjorna innan avfärd mot Kiruna.
Ny rapport kommer imorgon, njut av bilderna så länge!
Kommentarer
Trackback
