njurundabommen

Efter frukosten i Hemavan styrde vi söder över, via Storuman, Vilhelmina och Åsele mot kusten och vårt mål, Ö-vik. Närmare bestämt Naturkompaniets Outletbutik. På väg ner åkte vi förbi ett Polarbrödsbageri där vi stannade och försökte tigga till oss ett studiebesök av en tant som jobbade på kontoret där. Det var tvärnej med hänvisning till hygienzoner, tråkigt tyckte vi och for vidare.

 

Vi stannade och fikade i Vilhelmina, en mysig liten ort där fiske verkade vara den stora grejen.

 

Väl framme på Outlet-butiken blev jag som ett barn i en godisbutik. Jag hade med lätthet kunnat bränna tjugo tusen där inne men lade band på mig och landade på kring en tiondel av summan. Jag köpte skor, softshell-jacka, skjorta, brallor och en vattentät packpåse. Jag hittade även min skaljacka som köptes i våras. Den kostade hälften av vad jag gav, surt! Bromme lade band på sig och nöjde sig med en vattentät packpåse.

 

Vill ni köpa friluftskläder eller skidkläder från de finare märkena, gör en tur till Ö-vik!

 

Efter att ha shoppat loss bestämde vi oss för att vi skulle avsluta resan genom att campa på Bergafjärdens Camping och Havsbad. Den ligger passande nog vid Njurundabommen!

 

Vi stannade i Sundsvall och köpte lite campingkäk, dvs. engångsgrill, korvbricka och folköl.

 

Tältplatserna låg väldigt fint till, precis nere vid havet. Tyvärr insåg vi inte att man kunde tälta med havsutsikt utan slog upp tältet bakom en liten dunge. Det var skönt när vi vaknade, för första gången i tältet vaknade vi inte i en bastu.

 

Under resan igår började vi spinna på en idé att göra om resan nästa år. Denna gång med en minibuss och plocka med lite mer folk. Resan skulle ta ungefär 10 dagar och vi ska räkna ut en budget men gissar att den landar kring 4000:- med mat, resa, boende och aktiviteter. Vi tänkte försöka lägga den i anslutning till Kirunafestivalen och tänkta punkter på programmet är:

Kebnekaises sydtopp
Bouldering
MTB
Fiske
Kirunafestivalen

Är det någon som är intresserad av att haka på? Hör av er!

 

Nu sitter vi i bilen på väg hem mot Gävle igen, roadtripen tar slut här, 8 dagar, 290 mil, många skratt, underbara vyer, svett och massvis med träningsvärk senare. Vi har helt enkelt haft det jävligt bra!

 

Vad händer då med bloggen? Resan tar slut men vi vill inte avsluta bloggen. Vi väljer att ställa den lite åt sidan, långt bak i skafferiet. Som en ”kan vara bra att ha någon gång”-sak. Kanske plockar vi fram den igen någon gång.

 

Tack för oss!

När vi vaknade idag var det till det ljuva ljudet av kofot som drar loss något fastspikat från gistet trä. Inte helt väntat, jag låg och gissade vad det kunde vara som hände. Baracken vi bodde i var förvisso ganska risig men att riva hela verkade väl drastiskt. Tankarna gick vidare till en köksrenovering, det lät som när man försöker bända bort en gammal diskbänk från underskåpen för er som vet hur det låter.

Ljudet avtog och det blev tyst, i en halv minut, sedan dundrar ljudet från en cirkelsåg igång. Nu kunde jag inte hålla mig längre och gick ut och tittade vad som hände. Det var tydligen dags att byta ut dörren till herrarnas toalett, dörr med karm för att vara korrekt.

Vi insåg att mer sömn inte var att tänka på och städade ihop våra grejjor, gjorde morgontoaletten och packade oss ner till Hotellet för att lämna in nyckeln och käka lite frulle. Vi hade frågat efter frulle redan igår kväll och det hade man hörsammat. En skaplig buffé med mackor, yoghurt och jos stod framdukad för deras enda gäster. Bromme och jag. Än en gång ett bevis på hur service-minded man är här uppe.

Nu ska vi se vad som finns att göra eller se här uppe.

Till att börja med vill vi passa på att berätta att vi fått en morbror i gänget, Brommes syster födde en liten Anton nu på kvällen. Stort grattis!

Vi firar med finmiddag bestående av makaroner, ketchup och makrillfilé. Till det dricker vi Sangiovese från 2007.

Igår blev det lobbyhäng hela kvällen och sedan nattade vi kring 23. När vi vaknade var det bara att plocka ihop och städa ur stugan som skulle lämnas 11.00. Vi hann precis och åkte upp till hotellet för att lämna nycklarna.

Eftersom vädret varit risigt dagen innan hade vi inte hunnit få några fina bilder på Lapporten och från hotellet gick en väg avsedd för vandrare upp på fjället med en enastående utsikt mot just Lapporten. Eftersom Bromme har en terränggående bil så tänkte vi att om vi smyger oss upp längs branten så ska det nog gå bra. När vi väl kommit upp och står och fotograferar för fullt så kommer det naturligtvis en av anläggningens personal farande på en fyrhjuling och frågar ”Grabbar, hur tänkte ni?”. Vad svarar man på det? ”Vi tänkte fotografera och sedan dra” blev svaret. Han nöjde sig med det konstigt nog så vi hade väl tur idag antar jag.

När fotograferingen var avklarad drog vi och tankade och sedan bestämde vi oss för att ta vägen genom Norge söder över. När vi tittade på kartan för att planera färdvägen insåg vi hur långt norrut vi egentligen är, det är väldigt långt hem. Vi skulle behöva åka färja en del av vägen och vi frågade tjejen på macken om hon visste hur vi skulle betala färjan, hon visade sig ha stuga precis vid färjelägret och rekommenderade att vi tog ut lite NOK av henne där på macken. Ännu ett bevis på att alla här uppe är så trevliga och hjälpsamma.

Vi styrde alltså mot Norge och förundrades över hur vackra alla fjordar är men irriterades samtidigt över hur risiga vägarna i Norge är. Smala och krokiga och med massvis av tunnlar. Vissa av tunnlarna var väldigt långa, den längsta var nästan 5 km. Man rör sig med lusens fart men det är positivt för ekonomin då bensinförbrukningen sjönk ordentligt.

Lunchen som bestod av medhavd matsäck käkade vi i solen på en strand precis invid en liten sjö. När vi skulle kliva ur bilen upptäckte vi att vi inte var ensamma, stranden var fylld av får som låg och solade och käkade gräs. När vi började värma vatten i stormköket så lunkade dom iväg.

Färden gick vidare och vi bestämde oss för att vi skulle försöka bo i närheten av Hemavan. Resan blev lång och vi tröttnade ganska snart på att se fjordar. Vi stannade och köpte lite middag på en affär, en redbull, ett halvt baguettebröd och några digistive-kex.

När vi väl kom fram till Hemavan visste vi inte hur vi skulle bo, klockan var mycket och vi var hungriga. Det var så tjockt med mygg så det såg ut som att det regnade. Vi bestämde oss för att åka vidare till Tärnaby och kolla om vi hittade något lämpligt boende. Valet föll på Tärnaby fjällhotell som ligger precis invid Anjabacken. Dom hade stängt med det fanns ett nummer vi kunde ringa, vilket vi gjorde. 150:- för boende i vandrarhemsdelen var som hittat och här sitter vi nu.

Rummet hade en våningssäng och vi hade ingen lust att sova i en våningssäng. Vi började med att möblera om hela rummet och riva ner sängen till två fristående. Det väsnades en hel del men konstigt nog är det bara vi här på vandrarhemmet så det gjorde inget.

Nu ska vi kolla lite tv och sedan sova, man blir trött av att åka bil också.

Dagen började med uppstigning 08.00 följt av frukost i stugan. Väldigt skönt att få sova i en ordentlig säng efter några nätter i tält. Vädret lockade inte direkt för uteaktiviteter men då vi hyrt cyklar så fanns det inte så mycket att välja på. Packa var sin ryggsäck och på med cykelmundering sedan iväg på den tur vi blivit tipsade om dagen innan. Vi kände oss duktigt sega i benen efter vandringen och det gick lite segt i början men efter ett tag började flytet komma.

Turen gick mot den gamla kyrkogården längs Rallarleden där rallarna ligger begravda. Det är en fin liten kyrkogård med vita kors och en stor sten med texten ”Till minnet av dom som blev kvar”. Efter Kyrkogården gick vi rakt upp mot berget och korsade järnvägen. Det var ofarbar terräng och vi fick bära cyklarna långa bitar av vägen. Vädret blev sämre och det började båda blåsa och regna när vi tagit oss upp över trädgränsen.

Vid kratersjön stannade vi och gick in i det lilla vindskyddet för att käka en macka och vila liten innan vi drog vidare.

Både Bromme och jag var ganska missnöjda med den utpekade leden då den till stora delar var för svår för vår förmåga. Man fick skjuta cykeln stora delar av vägen men efter ett tag taggade vi till och leden blev något bättre sedan blev det riktigt roligt. Det visade sig att man måste hålla hög fart för att cykla på de sämsta ställena.

Det är helt otroligt hur man kan ta sig fram med en MTB genom att hålla fart och flytta tyngdpunkten rätt men det är lite trixigt att hålla upp blicken och läsa stigarna.

Dagens första tur avslutades med ett lättkört men brant avsnitt ner mot hotellet som innehöll väldigt underhållande åkning. Vi spolade av cyklarna från all lera och smuts och åkte ner till stugan för att basta, torka kläderna och vila en liten stund.

Efter att ha vilat några timmar begav vi oss ut på dagens andra tur, det regnade fortfarande och ingen av oss var speciellt taggade. Väl ute passade vi på att åka förbi lanthandeln och shoppa lite middag innan vi begav oss mot Abisko längs rallarleden.

När vi kommit igång och regnet lättat blev vi taggade igen och vi körde på ganska bra. Genom sumpmyrar och över stenrösen. Redan efter några hundra meter var vi genomblöta men den underhållande cyklingen gjorde att vi glömde allt. Än en gång fascinerades vi av vad man kan göra med en schysst MTB.

Jag lyckades köra stutt och föll handlöst ner i en träskpöl, pissblöt men än mer taggad att fortsätta. När vi väl nått Abisko sög det duktigt i benen och vi vilade ett tag medan vi tittade på en enorm fors där det var en fågel som lekte. Han kom flygandes och satte sig i en ström och for iväg, sedan lattjade han runt där bland strömmarna och såg ut att ha hur kul som helst, Bromme och jag blev avundsjuka. Blir vi fåglar i nästa liv ska vi också lattja i feta forsar.

Vägen hem var väldigt jobbig och vi fick stanna för att fylla på depåerna med dextrosol. Sista biten upp mot hotellet fick vi leda cykeln. Cyklarna såg nu mer ut som en del av terrängen och vi tvättade av dom innan vi lämnade tillbaka dom.

När vi kom tillbaka till stugan, trötta, blöta och frusna fungerade inte kortet till ytterdörren och vi fick än en gång knalla upp i den branta backen upp mot receptionen för att aktivera kortet. Vi passade på att ta en bärs och värma oss vid eldstaden i den mysiga lobbyn. Nu sitter vi åter här i lobbyn och har precis ätit en rejäl hamburgertallrik. Den är otroligt mysigt här med sköna fåtöljer, internetuppkoppling och utsikt över Tårne träsk och Lapporten genom de stora panoramafönstren. Elden sprakar i bakgrunden och Bromme och jag sitter med var sin datorn och passar på att uppdatera oss lite med omvärlden.

För att sammanfatta dagen kan vi väl säga att MTB är en aktivitet som fungerar oberoende av väder, ger duktig puls och går att anpassa efter hur avancerad åkaren är. Vi fick blodad tand och vill absolut köra mer!

Imorgon checkar vi ut och åker vidare, vart? Vet inte än, det visar sig.

Efter ett par dagar i total avskildhet från omvärlden har vi nu åter hittat en acesspunkt. Den här gången i fantastiska Björkliden. Vi har lämnat tältlivet bakom oss för ett par dagar och bor nu i stuga. Stugan är en fin liten fjällstuga med altan och utsikt över både Tårne Träsk och lapporten, helt jävla fantastiskt med andra ord. Pricken på i är att tjejerna i receptionen var jättetrevliga och hjälpsamma och hjälpte oss att fixa tvättmedel för att tvätta upp våra nedsvettade vandrarkläder och prutade en röding rakt av på stugan för att vi kom hit sent.

Vi har hyrt cyklar också, mountainbikes (med hjälm), imorgon bär det av på mountainbiketur här i omgivningarna. Det ska tydligen finnas en schysst downhillbana men vi tänkte börja med att cykla lite XC för att bli varma i kläderna.

Här uppe ser man midnattsolen, ev. blir det en tur till en bra utkiksplats imorgon natt. Visste ni förresten att Björkliden har Sveriges nordligaste golfbana? Nu har vi precis ätit en smaskig middag, Bromme kockade medan jag bloggade. Nästa punkt på dagordningen är att softa på balkongen med en bärs, lägger ut en bild på utsikten också.

Vad har då hänt när vi vart off?

Kvar i Kiruna
 "Va?! Är dom kvar i Kiruna?" Nej men vi tar det här ifrån. Subban behagade inte starta när vi skulle iväg från macken efter att ha fyllt upp henne igen. Det bara tickade under motorhuven.

Eftersom vi har bloggat utan att ha bilen igång en del så tänkte jag att det kanske kunde vara batteriet som dragit ur och att det var därför startmotorn vägrade dra runt motorn.

Bromme gick in och skulle be om att få låna en starthjälp på macken och jag stod och kliade mig i huvudet när det dyker upp en, skulle det visa sig, bilintresserad yngling från Kiruna som visade sig vara väldigt hjälpsam. Han lät som Stefan Norell i "MNK" i P3 så jag kallar honom Steffe hädan efter. Han trodde det var startmotorn och som av en händelse hade han en lös sådan hemma. Jag satt emot och hävdade att det var batteriet.

Bromme och mackföreståndaren dök upp med ett löst bilbatteri och startkablar och vi anslöt och provstartade, Dött.
Jaha, för klent startbatteri. Hur fan gör vi nu? Den fåordige Steffe ställde genast upp och vi fick prova att starta bilen genom att koppla ihop oss med hans bil. Samma resultat, dött.

Då är det väl kört då tänkte vi, men icke. Ynglingen hade ett "tjuvknep" som han sa, man kunde tydligen knacka på startmotorn med en hammare samtidigt som man försökte starta bilen. I samma veva dyker en förfriskad kompis till Steffe upp och även han engagerar sig med liv och lust i vårt startproblem.

Vi lånar lite verktyg på macken och gör ett gemensamt krafttag med knackande på startmotorn samtidigt som vi är uppkopplade mot Steffes BMW. Utan resultat. Till sist märker Steffes polare att vi hade dålig kontakt med minuspolen och efter att ha rättat till det så fick vi snurr på maskineriet.

Batteriet visade sig vara dåligt och vi fick, efter att ha mätt upp det med hjälp av en annan trevlig Kirunabo, byta ut det mot ett nytt för att säkra startfunktionen när vi nu skulle ut i vildmarken.

Vad har vi då lärt oss av detta? Kirunabor är otroligt trevliga och hjälpsamma. Fantastiska människor. Ett stort TACK till er!

Mot Keb
Vi styrde mot Nikkaluokta och stannade på en öde camping invid en liten sjö tre mil från byn. Efter att ha rest tältet och rationaliserat packningen somnade vi gott.

Dagen efter klev vi upp och åt snabb frukost innan vi åkte sista biten fram till Nikka där vi parkerade bilen och började vandringen mot Kebnekaise fjällstation.

På vägen hjälpte vi en tysk ofärdig dam att ta upp lite vatten ur en bäck, fina pojkar som vi är. Hennes familj gick sträckan Abisko-Nikkaluokta och hon softade runt Nikka i väntan på dem.

Färden gick vidare mot båten, sträckan Nikka-Kebnekaise delas nämligen av med en båttur på 6 km över en fjällsjö med knallgrönt vatten och utsikt mot bergen, Vacker! I anknytning till båthamnen finns en liten restaurang, ”Lap Dånalds”, som serverar goda renburgare och de strösta kanelbullar jag någonsin sett. Vi provade båda.

Där båten lägger till är det 8 km att gå för att nå fjällstationen. Det hände inte så mycket spännande längs vägen mer än att vi morsade på några andra vandrare och småpratade lite.

Väl framme på fjällstationen stod vi i valet och kvalet om vi skulle gå till toppen själva längs den västra leden eller om vi skulle välja den östra, guidade turen. Efter lite snack med en av grabbarna på fjällstationen valde vi att gå själva via den västra leden. Bromme hyrde en liten dagsturssäck och vi gick vidare för att tälta en bit längre upp längs vägen. Den sista sträckan var en riktig utmaning och vi var väldigt trötta när vi slog läger. Den sol som hela tiden följt oss doldes bakom bergstopparna och natten blev väldigt kall. Jag fick ta på mig precis allt jag hade, det inkluderar även två stycken sovsäcksfodral som fick fungera som strumpöverdrag. För att beskriva hur kallt det var så kan jag jämföra med kylan i "dödens dal" som vissa av er som följer bloggen vet hur den är.

Mot toppen
På måndagen vaknade vi på samma sätt som de andra dagarna i tältet, av värmechock! Solen gör det något så olidligt varmt i tältet att man håller på att smälla av. Att kliva ur tältet, ut i kylan är en verklig befrielse. Vi åt en ordentlig frukost och packade våra små dagsturssäckar sedan gav vi oss av mot toppen. Dagen började med en ordentlig stigning över blockterräng och snö. När vi tagit första stigningen träffade vi på en tjej som hade avbrutit sitt toppförsök och påpekade för oss att den del vi hade gjort dittills var den lättaste delen. Väldigt uppmuntrande när det kändes som hjärtat skulle hoppa ur kroppen. Vi tröstade oss med att hon var överviktig, bitter och skånska sen sedan gick vi vidare mot nästa stigning. Hon var en kopia av ”Tiffany Paersson” för er som känner till henne (Hipphipp). Denna gång en rejäl stigning som vi fick plocka i etapper. Väl uppe var man ganska nöjd men glädjebägaren smolkades snart av det faktum att vi skulle gå ner och tappa massvis med höjdmeter när vi gick ner i "Kaffedalen" innan vi tog oss an den riktiga stigningen mot toppen. Kaffedalen är snötäckt med fantastiska sjöar under snön som lyser alldeles grönt, Magiskt!

På vägen ner i dalen träffade vi skånskans sällskap, två killar och en tjej som passade på att ta sin lunch. Killarna verkade modstulna över det faktum att dom var tvugna att gå ner en massa höjdmeter innan det var dags för den riktigt stigningen. Vi småpratade lite och gick vidare, över snön och mot nästa stigning. Det var sjukligt brant och vi tog det lugnt, som Bromme uttryckte det "Kebnekaise, onödigt högt".

 Vi stannade vid gamla toppstugan och fotograferade lite och fortsatte sedan mot toppen. Terrängen övergick från blocksten till snö och till sist kunde vi skymta toppen.

Ett rejält antiklimax var kön upp till toppen, vi hade lyckats komma precis samtidigt som den guidade turen. När det väl var vår tur att gå upp gjorde vi ett ryck och njöt av den medhavda champagnen och den mest fantastiska utsikt vi någonsin skådat. En österrikare som nådde toppen samtidigt som oss hjälpte oss att ta några kort. Vi pratade lite med honom om berget och höjden, han verkade väldigt oberörd av ansträngningen. Det visade sig att berget bakom hans hus var högre än Kebnekaise! :)

Efter fotografering och mobilsamtal började vi dra oss nedåt igen, det gick lätt över snön och vi plockade höjdmetrar snabbt. Vi stannade och lunchade och torkade de svettiga kläderna lite i vinden innan vi gick vidare. Sista biten ned mot vårt läger var en helt snötäckt brant, vi passade på att sparar lite på knäna och tog på oss regnbyxorna och åkte på rumpan ner i sällskap av några fransmän vi träffade. Det gick undan så in i baljan! Attan så kul det var, hade man haft mer ork hade man absolut gått upp och åkt ytterligare en gång.

Väl nere vid vårt läger rev vi det snabbt och forcerade vägen mot fjällstationen där vi skulle spendera natten. Vi fick ge vårt maximala för att hinna ner med den hyrda ryggsäcken innan dom stängde uthyrningen.

Efter bastu, dusch och en öl i baren somnade vi gott i tältet som den här gången var så varmt att vi sov i bara kalsonger och en tunn filt.

Mot Nikka
Vi vaknade, än en gång av bastuvärmen i tältet och gick ner till fjällstationen för att äta frukost och ta reda på de plagg vi handtvättat och hängt i torkrummet kvällen innan. Det blev en stadig frukost med nybakt bröd, jos, ägg, müsli och fil.

Vi kände av ansträngningen från dagen innan och allt gick väldigt sakta, när vi rivit lägret och packat våra säckar upptäckte vi att vi hade mindre än två timmar på oss innan båten skulle gå. Den rekommenderade tiden för att gå från fjällstationen till båten är 2,5 timmar. Vi hade med andra ord bråttom. Vi grinade ihop oss och surgick sträckan på 1 timme och 40 minuter vilket gav oss lite tid till att softa i solen på bryggan och pusta ut.

När båten lade till passade vi på att fylla magen med ytterligare en renburgare på LapDånalds innan vi, med blodad tand, snabbgick sista sträckan ned mot Nikkaluokta och bilen. Jag vet inte hur många vandrare vi passerade men det var många. Vi kände att vi hade bra flyt och körde på med endaste ett kortare stopp för att dricka vatten.

Väl nere i Nikkaluokta duschade vi och plockade ihop grejjorna innan avfärd mot Kiruna.

Ny rapport kommer imorgon, njut av bilderna så länge!